Från namn till server
När du skriver en webbadress behöver datorn hitta servern bakom namnet. DNS är ett distribuerat namnsystem som bland annat kan lämna ut en IP-adress. Det är inte samma sak som webbhotellet: DNS visar vägen, medan webbservern skickar själva sidan.
En resolver söker svaret åt klienten. Om den inte redan har ett giltigt cachat svar kan den fråga vidare i DNS-hierarkin tills den når den auktoritativa namnservern för domänen.
Poster du möter i kontrollpanelen
- A: kopplar ett namn till en IPv4-adress.
- AAAA: anger en IPv6-adress.
- CNAME: gör ett namn till ett alias för ett annat namn.
- MX: anger vilka servrar som tar emot domänens e-post.
- TXT: lagrar textuppgifter, exempelvis för verifiering och e-postautentisering.
- NS: anger auktoritativa namnservrar.
Tänk på att roten av domänen och www är olika namn. Att uppdatera det ena behöver inte ändra det andra.
TTL är en cachetid, inte en nedräkning för hela internet
TTL talar om hur länge ett DNS-svar får sparas i cache. Olika användare kan därför få olika svar under en övergång. Sänker du TTL efter att en gammal post redan har cachats försvinner inte den gamla kopian retroaktivt.
Inför en planerad flytt kan du sänka TTL i förväg och behålla den gamla servern en tid. Sätt sedan en rimlig normalnivå när ändringen är verifierad. Det finns ingen universell väntetid som garanterar att alla klienter har bytt.
Felsök en sak i taget
Kontrollera först att du redigerar DNS hos den leverantör vars namnservrar faktiskt används. Jämför sedan A- och AAAA-poster för både rot och www. En bortglömd IPv6-post kan styra vissa besökare till fel server.
Om webben fungerar men e-posten slutar komma fram är MX och tillhörande e-postposter en bättre startpunkt än WordPress-inställningarna. Gör en skriftlig kopia av zonen före större ändringar. Läs också om skillnaden mellan att flytta en domän och att byta webbhotell.